Första gången jag var i Almedalen var 1991. Jag hade blivit ledarskribent på Östra Småland och med kort varsel bestämdes att jag skulle åka dit och bevaka händelsen. Framförallt socialdemokraternas ekonomiska seminarium.
Det var bara att beställa hotellrum och sticka iväg. Inga köer att snacka om.
Själva seminariet var proppfullt av våra främsta journalister och mediala hjärnor. För mig var det första gången i ett sådant sammanhang och jag förväntade mig nu att få insupa den makalösa skärpa som den tredje statsmakten stod för.
Men det visade sig bli en bedrövlig tillställning. Dåvarande socialdemokratiske finansministern Allan Larsson, gemenligen kallad ”Allan i Kassan”, försökte påvisa att Sverige närmade sig brytpunkten. Allt var på väg att svänga om i positiv riktning!
Undertexten var förstås att det val som alla visste att sossarna skulle förlora inte skulle förloras.
För att belägga sitt påstående hade han statistik som omedelbart kunde misstänkas vara baserad på glassförsäljningens ökning mellan mars och juni månad.
När det blev frågestund trodde jag därför att han skulle bli strimlad av journalistkåren. Men de jamsade bara, inte en enda intelligent fråga ställdes. Själv tog jag inte heller min chans att visa framfötterna och påpeka att kejsaren var naken. Jag var helt enkelt så paff över plattheten att det aldrig blev sagt. Viss tröst var att ”partit” sedan på kvällen bjöd på mat och dryck. Alla var där, hela nomenklaturan festade loss rejält. Jan och Gudrun och allt vad de hette. Och Allan i Kassan själv förstås.
Jag skrev något pliktskyldigt i tidningen men gjorde en anteckning i huvudet att aldrig mer åka tillbaka till vad jag hade uppfattat som en korrumperad förljugen ankdamm. Det var ett löfte som jag höll i nästan 20 år. Och när jag sedan återvände var det betydligt bättre. Men hur det gick till ska jag be att få återvända till.
Stig-Björn Ljunggren
Socialdemokratisk statsvetare
