Hej, är några minnen från mina år i Almedalen:
Jag började i mediabranschen 1969 på TT i Malmö. Året därpå fick jag anställning på Arbetet i samma stad. Arbetet hade då en väldigt liten redaktion jämfört med andra stora drakar i staden och i Göteborg och Stockholm. Med andra ord du fick göra det mesta för att fylla tidningen, något som jag tyckte var bra.
Min journalistutbildning var obefintlig, även om jag spenderat några år i Lund.
Jag hörde inte talas om Almedalen förrän år 1974 då redaktionsledningen skickade mig till Visby och Gotland. Min uppgift var att bevaka Olof Palmes tal. Chefen sa uttryckligen till mig att fatta mig kort: -Almedalen är ett stort jippo som är över om några år. Du får tio-femton rader i tidningen, inte mer. Bred inte ut dig, då hamnar det i papperskorgen. Jag gjorde som ledningen sa, men jag kan inte minnas att det fanns i tidningen ändå. Jag hittade inte notisen.
Först några år senare förstod de borgerliga partiledarna betydelsen av Almedalen och började dyka upp i Visby. Jag tror att det var centerledaren Thorbjörn Fälldin som först begrep värdet av Almedalen på den borgerliga kanten. Sedan kom alla andra politiker.
Många år senare, 1982, blev jag stringer för några amerikanska TV-bolag samtidigt som jag jobbade på Expressen i Stockholm som politisk reporter (sammanlagt 22 år) Först var de bara intresserade av ubåtskränkningarna utmed den svenska kusten. Plötsligt tyckte de att jag skulle sända material kring den ”imponerande demokratiska experimentet ” i Almedalen. Det kändes fantastiskt att notera att Almedalen som begrepp hade vuxit enormt på 10-15 år. Visst det blev inte många rader i USA. Ändå var nyfikenheten på Almedalen väckt i den stora demokratiska landet i väster.
Lars Lundqvist
